Måndag 20/9
En workshop som handlade om IDENTITET (till förbannelse). Här handlade det om att visa JAGET med stöd av identitets lappar blandat med skapande stationer. Hade inte varit så givande om man inte slutade med att diskutera hur man upplevt de olika stationer som vi gjorde. Här fick man verkligen känna på och stöta på de problem som elever och även en själv, skulle kunna råka på. Kan tänka mig att de som inte tidigare har arbete inom skolväsendet, kan få en större förståelse för hur elever kan känna för vissa moment. Bara LEKT svarade min dotter som är 22 år gammal och som var med mig under denna uppgift, när min mamma frågade henne vad vi hade gjort under dagen. Ja visst hade vi lekt, men är det något fel på det egentligen? Går inte mycket ut på att våga släppa och töja lite på sina gränser? Det borde många fler pröva på i vårt samhälle.
Onsdag 22/9
Studiebesök på Bohusläns museum där Marianne Lindberg de Geer hade en utställning.
Enligt Marianne Lindberg de Geer vill hon med sin utställning, framhäva patriarkatets påverkan på henne själv men också hur den har påverkat både hennes barn och medmänniskor.
Jag själv uppfattade utställningen mer som en längtan tillbaka till 70 talet där hon fick leva "fritt" och göra som hon ville. I bilderna såg jag en som var ett OFFER i dagens samhälle. De avspeglade sorgsenhet, maktlöshet och tomhet. Det som jag fick med mig från denna dag och som jag reflekterade över var Marianne Lindberg de Geers ofantliga eftersträvan till att finna sin identitet och självkänsla, för den måste hon ha tappat under tiden hon rotade i patriarkatets arkiv. Jag var helt slut i både kropp och själ efter att ha tillbringat så många timmar i denna miljö.
Fredag 24/9
Workshop på Världskulturmuseet.
Likheter och Olikheter
En dag som gick i rasande fart, på alla sätt och vis.
Jag är fortfarande nyfiken på varför vi skulle sätta upp bilderna på fönster rutorna. Missade jag något?
Alltid trevligt att träffa folk i olika situationer men här gick det nog lite för fort. Vad hände och vad skulle det leda till? många frågetecken var kvar när man avslutade dagen.
Föreläsningarna som i och för sig skulle ha varit intressanta om inte tiden hade varit så knapp?
Jag brukar vara mycket positivt till det som görs men här får jag nog vika mig lite och säga att bättre planering behövs. Sorry mina vänner ;)
Måndag den 27/9 GEMENSAM REFLEKTION PÅ FREDAGENS WORKSHOP.
Eftermiddagens gemensamma reflektion och diskussion angående fredagens workshop, var för mig mycket givande. De frågor som jag hade kvar fick ett svar. Kändes riktigt bra, speciellt när det visade sig att man inte var ensam om sina funderingar om vad som hände. Det jag mest fick med mig från denna diskussion är hur viktigt det är, att gemensamt bolla det man har funderingar om, oavsett ämne.
Bra att snabbt ta tag i ovissheter.
söndag 26 september 2010
söndag 19 september 2010
BLOGG 2 FÖRÄNDRINGAR I DET OFFENTLIGA RUMMET
När presentationen av projektet Förändringar i det offentliga rummet gavs, fick jag en känsla av panik. Vad har "jag" som kan bidra till att göra förändringar i det offentliga rummet. Klarar jag av detta? jag som har behov av kontroll.
Efter att presentationen var över och man fått en större inblick i vad som kan innefatta det offentliga rummet, fick jag en klarhet i vad jag skulle vilja göra eller rättare sagt skulle vilja testa. När jag för två år sedan "flyttade" till Göteborg lade jag bland annat märke till hur mycket väsen det var runt omkring en dagligen. Vart man än befann sig, antingen om man var i butiker, restauranger, caféer, buss eller spårvagn var det aldrig tyst.
Efter två veckor i denna nya miljö var jag så trött på att höra hur okända människor för mig, spelade musik så högt att de även spelade för andra eller hur de berättade om helgens sex upplevelser, könssjukdomar, skilsmässor m, m för sina vänner i mobilerna. En dag fick jag en sådan lust att resa mig upp för att be dem hålla skäft. Feg som jag är, införskaffade jag mig istället i en mp3spelare för att få lite" tyst".
- Helt underbart! ( ps, Jag spelar inte högt).
Då kommer vi in på det offentliga rummet. Vem har sagt till dessa personer att jag vill lyssna på deras musik och skitprat! Har jag rätt till att kräva tystnad? Kan man här reflektera om inneslutning och uteslutning i den offentliga rummet? Hur är det med den sociala kompetensen och dess betydelse? Har vi eller rättare sagt, lever vi i ett empatiskt samhälle idag?
För att få reda på detta beslutade jag mig för att ta stöd av västtrafiks informationstavlor.
Jag tog stöd utifrån deras egna informationsblad som jag både studerade och begrundade noga innan jag skrev det brev som innehöll en uppmaning om en mobilfri vagn mellan Kungsten och Angered under vecka 37. För att inte hamn i klander med lagen, ändrade jag lite på deras namn och logga, annars försökte jag göra bladet så snarlikt som möjligt.
Därefter såg jag till att dessa blad sattes upp både vid ett flertal hållplatser längs leden, men också på några av de spårvagnar som var aktuella. Förväntansfull försökte jag därefter se om om bladen fick sitta kvar, och om några medresenärer skulle reflektera över dem.
Reflektioner!
Tiden för projektet var alldeles för knapp för att se om uppmaningen fungerade. Det var svårt att se på spårvagnarna, om resenärerna respekterade det som uppmanades samt att det var svårt för mig att åka med på de vagnar som var involverade. Att våga släppa på sitt kontroll ger lärdom av att man inte blir en sämre människa, utan att det ger en sporre till att våga testa mer. Att åter våga släppa fram "barnsligheten" i sig, är att våga möta verkligheten utan gränser. Alla är vi barn i början, alla har vi varit små. Vi måste lära oss att krypa, innan vi kan börja att gå. Tålamod och kunskap och ödmjukhet, det är det som krävs. Några rader som har följt mig genom åren och som förhoppningsvis alltid kommer att följa mig.
- Fasen va nostalgisk jag blev nu!
Redovisning fredag.
Att bli tilldelad den stora äran att få starta redovisningen var för mig en ära, men att stå framför denna underbara folksamling var en fasa. Som vanligt babblade jag bara på, men min förhoppning är att mitt budskap om projektet fram.
Att därefter i tre timmar får vara delaktig i alla dessa underbara idéer om det offentliga rummet var för mig mycket givande.Det väckte både en förståelse hur svårt det kan vara med det offentliga rummet men också vad en liten förändring kan göra. Att våga visa var man står kan väcka en anstötning, men också en nyfikenhet till att vilja veta mera.
Grupp reflektion/ diskussion
Diskussionen efter redovisningen var åter för mig mycket givande. Att reflektera över pedagogens roll när det gäller det offentliga rummet gav många härliga tankar och idéer om hur man kan gå tillväga utan att väcka anstötningar. Hur kan man gå tillväga utan att hamna i klander med lagen, vilka har tillgång till det och vilka har rätt till att sätta gränserna.
Empatiskt samhälle, hur var det med det egentligen?
Lasse Tennander,-70 talets stora proggressiva kompositör skrev Rötter som för mig handlar om att våga söka nya vägar och äventyr.
a
Efter att presentationen var över och man fått en större inblick i vad som kan innefatta det offentliga rummet, fick jag en klarhet i vad jag skulle vilja göra eller rättare sagt skulle vilja testa. När jag för två år sedan "flyttade" till Göteborg lade jag bland annat märke till hur mycket väsen det var runt omkring en dagligen. Vart man än befann sig, antingen om man var i butiker, restauranger, caféer, buss eller spårvagn var det aldrig tyst.
Efter två veckor i denna nya miljö var jag så trött på att höra hur okända människor för mig, spelade musik så högt att de även spelade för andra eller hur de berättade om helgens sex upplevelser, könssjukdomar, skilsmässor m, m för sina vänner i mobilerna. En dag fick jag en sådan lust att resa mig upp för att be dem hålla skäft. Feg som jag är, införskaffade jag mig istället i en mp3spelare för att få lite" tyst".
- Helt underbart! ( ps, Jag spelar inte högt).
Då kommer vi in på det offentliga rummet. Vem har sagt till dessa personer att jag vill lyssna på deras musik och skitprat! Har jag rätt till att kräva tystnad? Kan man här reflektera om inneslutning och uteslutning i den offentliga rummet? Hur är det med den sociala kompetensen och dess betydelse? Har vi eller rättare sagt, lever vi i ett empatiskt samhälle idag?
För att få reda på detta beslutade jag mig för att ta stöd av västtrafiks informationstavlor.
Jag tog stöd utifrån deras egna informationsblad som jag både studerade och begrundade noga innan jag skrev det brev som innehöll en uppmaning om en mobilfri vagn mellan Kungsten och Angered under vecka 37. För att inte hamn i klander med lagen, ändrade jag lite på deras namn och logga, annars försökte jag göra bladet så snarlikt som möjligt.
Därefter såg jag till att dessa blad sattes upp både vid ett flertal hållplatser längs leden, men också på några av de spårvagnar som var aktuella. Förväntansfull försökte jag därefter se om om bladen fick sitta kvar, och om några medresenärer skulle reflektera över dem.
Reflektioner!
Tiden för projektet var alldeles för knapp för att se om uppmaningen fungerade. Det var svårt att se på spårvagnarna, om resenärerna respekterade det som uppmanades samt att det var svårt för mig att åka med på de vagnar som var involverade. Att våga släppa på sitt kontroll ger lärdom av att man inte blir en sämre människa, utan att det ger en sporre till att våga testa mer. Att åter våga släppa fram "barnsligheten" i sig, är att våga möta verkligheten utan gränser. Alla är vi barn i början, alla har vi varit små. Vi måste lära oss att krypa, innan vi kan börja att gå. Tålamod och kunskap och ödmjukhet, det är det som krävs. Några rader som har följt mig genom åren och som förhoppningsvis alltid kommer att följa mig.
- Fasen va nostalgisk jag blev nu!
Redovisning fredag.
Att bli tilldelad den stora äran att få starta redovisningen var för mig en ära, men att stå framför denna underbara folksamling var en fasa. Som vanligt babblade jag bara på, men min förhoppning är att mitt budskap om projektet fram.
Att därefter i tre timmar får vara delaktig i alla dessa underbara idéer om det offentliga rummet var för mig mycket givande.Det väckte både en förståelse hur svårt det kan vara med det offentliga rummet men också vad en liten förändring kan göra. Att våga visa var man står kan väcka en anstötning, men också en nyfikenhet till att vilja veta mera.
Grupp reflektion/ diskussion
Diskussionen efter redovisningen var åter för mig mycket givande. Att reflektera över pedagogens roll när det gäller det offentliga rummet gav många härliga tankar och idéer om hur man kan gå tillväga utan att väcka anstötningar. Hur kan man gå tillväga utan att hamna i klander med lagen, vilka har tillgång till det och vilka har rätt till att sätta gränserna.
Empatiskt samhälle, hur var det med det egentligen?
Lasse Tennander,-70 talets stora proggressiva kompositör skrev Rötter som för mig handlar om att våga söka nya vägar och äventyr.
a
söndag 12 september 2010
BLOGG 1 "SLOTTS"SKOGEN, "STEN" och IDENTITET
Kan någon egentligen säga vad BOSTAD står för?
En uppgift som vi tilldelades och som gav många underbara reflektioner under en gemensam dag i slottsskogen. Där satt "okända" personer och funderade och diskuterade med varandra vad bostad stod för och vad det kunde vara. Utifrån det skulle vi sedan med stöd av både naturen och medtagna material försöka illustrera vad vi tillsammans hade kommit fram till. Helt underbart vill jag säga! ett teamarbete som jag vill påstå fungerade ut till fingertopparna. Flertal timmar senare stod vi med en eller rättare sagt två bostäder som vi var super nöjda med och som enligt oss, visade tydligt på olika perspektiv hur man kan uppfatta vad bostad står för.
Rokad kommer en av våra underbara lärare och säger. Men va fasen! våran bostad då? vad händer?
Molokna går vi till den nya bostaden som för oss visade på gemenskap, glädje och hemtrevnad. Var detta vårt nya hem? vill vi bo här?
För oss gällde det nu att reflektera över hur vi kände för det nya och försöka få det att passa oss utifrån det som vi tidigare hade utgått från. Vi kom efter många funderingar, mot och för, fram till att detta inte var vi och att vi på ett fint och hederligt sätt, skulle plocka ned bostaden till grunden för att därefter bygga upp en ny plattform för oss att stå på.
Jag vill nog här säga att så är verkligheten också. Vart vi än kommer och vart vi än befinner oss, vill vi tydligt för både oss själva men också för andra "markera" vårt revir. Detta är något som man lätt kan diskutera och reflektera om, som framtida lärare med sina elever. Vilket ämne man än undervisar i.
STENen Tobias
Workshop!
Nyfikenheten vaknar till liv i en när man ser sin lärare lägga ut en massvis med stenar i en ring som påminner om fornminnet skeppet. Jag spanar tidigt in en liten sten som för mig symboliserar ynklighet och ensamhet men ändå så otrolig tilltalande.
Ta nu en sten som tilltalar dig, säger läraren. Rita av denna som du ser den, du får 30 minuter på dig.
Jag känner på stenen en stund därefter försöker jag finna de detaljer som den påvisar. Jag kommer fram till att denna lilla sten, har så många sidor som den vill visa att jag vänder och vrider den i alla olika vinklar, upp och ner, fram och bak och varje liten vridning försöker jag teckna av.
Så liten med ändå så mycket. Därefter blev direktiven att vi skulle göra stenen till en ungdom.
Då dök plötsligt "Tobias" fram.
Datakillen som under sommaren har vuxit så fort att kroppen inte riktigt har hängt med. Tuff vill han vara också, men belastningen och sökandet på sin identiteten är så stor att fötterna känns som stora stenblock att lyfta. Något att tänka på när man i framtiden, eller varför inte redan idag, möter dessa personer som söker sin identitet. Ung som vuxen, alla är vi olika.
http://www.youtube.com/watch?v=kNTzEGMTzaU&feature=related
TisdagensWorkshop som berörde identiteten var en mycket givande och berörande. Att väcka en förståelse för sin egen kunskapsprocess är något som berör oss alla på något vis. Och detta är enligt mig, sådant man alltid måste bära med sig i sitt framtida yrke som lärare. Att våga skapa en reaktion och process utifrån det man ser kan framkalla en vilja till att söka kunskap på områden som vanligtvis kan vara främmande för personen ifråga. Onsdagen efter denna workshop gjordes ett besök på Göteborgs konsthall som för mig kom och handla ofantligt mycket om identitet. Frågan som jag kan ställa mig efter besöket, är hur jag skulle ha tolkat utställning om vi INTE innan hade reflekterat över deras budskap. Hade jag sett utställning utifrån något annat perspektiv. Vad hade hänt om man t ex innan besöket hade delat "klassen" i två grupper. Den ena skulle få information medans den andra INTE får någon information inför besöket. Jag är mycket nyfiken på de reflektioner och tolkningar som förhoppningsvis kunde ha uppstått.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är mycket, mycket förväntansfull inför kommande veckas arbete om Förändring i det offentliga rummet.
En uppgift som vi tilldelades och som gav många underbara reflektioner under en gemensam dag i slottsskogen. Där satt "okända" personer och funderade och diskuterade med varandra vad bostad stod för och vad det kunde vara. Utifrån det skulle vi sedan med stöd av både naturen och medtagna material försöka illustrera vad vi tillsammans hade kommit fram till. Helt underbart vill jag säga! ett teamarbete som jag vill påstå fungerade ut till fingertopparna. Flertal timmar senare stod vi med en eller rättare sagt två bostäder som vi var super nöjda med och som enligt oss, visade tydligt på olika perspektiv hur man kan uppfatta vad bostad står för.
Rokad kommer en av våra underbara lärare och säger. Men va fasen! våran bostad då? vad händer?
Molokna går vi till den nya bostaden som för oss visade på gemenskap, glädje och hemtrevnad. Var detta vårt nya hem? vill vi bo här?
För oss gällde det nu att reflektera över hur vi kände för det nya och försöka få det att passa oss utifrån det som vi tidigare hade utgått från. Vi kom efter många funderingar, mot och för, fram till att detta inte var vi och att vi på ett fint och hederligt sätt, skulle plocka ned bostaden till grunden för att därefter bygga upp en ny plattform för oss att stå på.
Jag vill nog här säga att så är verkligheten också. Vart vi än kommer och vart vi än befinner oss, vill vi tydligt för både oss själva men också för andra "markera" vårt revir. Detta är något som man lätt kan diskutera och reflektera om, som framtida lärare med sina elever. Vilket ämne man än undervisar i.
STENen Tobias
Workshop!
Nyfikenheten vaknar till liv i en när man ser sin lärare lägga ut en massvis med stenar i en ring som påminner om fornminnet skeppet. Jag spanar tidigt in en liten sten som för mig symboliserar ynklighet och ensamhet men ändå så otrolig tilltalande.
Ta nu en sten som tilltalar dig, säger läraren. Rita av denna som du ser den, du får 30 minuter på dig.
Jag känner på stenen en stund därefter försöker jag finna de detaljer som den påvisar. Jag kommer fram till att denna lilla sten, har så många sidor som den vill visa att jag vänder och vrider den i alla olika vinklar, upp och ner, fram och bak och varje liten vridning försöker jag teckna av.
Så liten med ändå så mycket. Därefter blev direktiven att vi skulle göra stenen till en ungdom.Då dök plötsligt "Tobias" fram.
Datakillen som under sommaren har vuxit så fort att kroppen inte riktigt har hängt med. Tuff vill han vara också, men belastningen och sökandet på sin identiteten är så stor att fötterna känns som stora stenblock att lyfta. Något att tänka på när man i framtiden, eller varför inte redan idag, möter dessa personer som söker sin identitet. Ung som vuxen, alla är vi olika.http://www.youtube.com/watch?v=kNTzEGMTzaU&feature=related
TisdagensWorkshop som berörde identiteten var en mycket givande och berörande. Att väcka en förståelse för sin egen kunskapsprocess är något som berör oss alla på något vis. Och detta är enligt mig, sådant man alltid måste bära med sig i sitt framtida yrke som lärare. Att våga skapa en reaktion och process utifrån det man ser kan framkalla en vilja till att söka kunskap på områden som vanligtvis kan vara främmande för personen ifråga. Onsdagen efter denna workshop gjordes ett besök på Göteborgs konsthall som för mig kom och handla ofantligt mycket om identitet. Frågan som jag kan ställa mig efter besöket, är hur jag skulle ha tolkat utställning om vi INTE innan hade reflekterat över deras budskap. Hade jag sett utställning utifrån något annat perspektiv. Vad hade hänt om man t ex innan besöket hade delat "klassen" i två grupper. Den ena skulle få information medans den andra INTE får någon information inför besöket. Jag är mycket nyfiken på de reflektioner och tolkningar som förhoppningsvis kunde ha uppstått.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är mycket, mycket förväntansfull inför kommande veckas arbete om Förändring i det offentliga rummet.
JÄSEKUTT!
Här går det undan vill jag lova.
Blogg! hur ska detta gå?Fram med kreativiteten och nyfikenheten.
Nu kör vi så det ryker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)