BLOGG 2 FÖRÄNDRINGAR I DET OFFENTLIGA RUMMET

När presentationen av  projektet Förändringar i det offentliga rummet gavs, fick jag en känsla av panik. Vad har "jag" som kan bidra till att göra förändringar i det offentliga rummet. Klarar jag av detta? jag som har behov av kontroll.

Efter att presentationen var över och man fått en större inblick i vad som kan innefatta det offentliga rummet, fick jag en klarhet i vad jag skulle vilja göra eller rättare sagt skulle vilja testa.  När jag för  två år sedan "flyttade" till Göteborg lade jag  bland annat märke till hur mycket väsen det var runt omkring en dagligen. Vart man än befann sig, antingen om man var i butiker, restauranger, caféer, buss eller spårvagn var det aldrig tyst.
Efter två veckor i denna nya miljö var jag så  trött på att höra hur okända människor för mig,  spelade musik så högt att de även spelade för andra  eller hur de berättade om helgens sex upplevelser, könssjukdomar, skilsmässor m, m för sina vänner i  mobilerna.  En dag fick jag en sådan lust att resa mig upp för att be dem hålla skäft. Feg som jag är, införskaffade jag mig istället i en mp3spelare för att få  lite" tyst".
- Helt underbart! ( ps, Jag spelar inte högt).

Då kommer vi in på det offentliga rummet. Vem har sagt till dessa personer att jag vill lyssna på deras musik och skitprat! Har jag rätt till att kräva tystnad? Kan man här reflektera om inneslutning och uteslutning i den offentliga rummet? Hur är det med den sociala kompetensen och dess betydelse? Har vi  eller rättare sagt, lever vi i ett empatiskt samhälle idag?
För att få reda på detta beslutade jag mig för att ta stöd av västtrafiks informationstavlor.

Jag tog stöd utifrån deras egna informationsblad som jag både studerade och begrundade noga innan jag skrev det brev som innehöll en uppmaning om en mobilfri vagn mellan Kungsten och Angered under vecka 37. För att inte hamn i klander med lagen, ändrade jag lite på deras namn och logga, annars försökte jag göra bladet så snarlikt som möjligt.

Därefter såg jag till att dessa blad sattes upp både vid ett flertal hållplatser längs leden, men också på några av de spårvagnar som var aktuella. Förväntansfull försökte jag därefter se om om bladen fick sitta kvar, och om några medresenärer skulle reflektera över dem.

Reflektioner!

Tiden för projektet var alldeles för knapp för att se om uppmaningen fungerade. Det var svårt att se på spårvagnarna, om resenärerna respekterade det som uppmanades samt att det var svårt för mig att åka med på de vagnar som var involverade. Att våga släppa på sitt kontroll ger lärdom av att man inte blir en sämre människa, utan att det ger  en sporre till att våga testa mer. Att åter våga släppa fram "barnsligheten" i sig, är att våga möta verkligheten utan gränser. Alla är vi barn i början, alla har vi varit små. Vi måste lära oss att krypa, innan vi kan börja att gå. Tålamod och kunskap och ödmjukhet, det är det som krävs. Några rader som har följt mig genom åren och som förhoppningsvis alltid kommer att följa mig.
- Fasen va nostalgisk jag blev nu!

Redovisning fredag.
Att bli tilldelad den stora äran att få starta redovisningen var för mig en ära, men att stå framför denna underbara folksamling var en fasa. Som vanligt babblade jag bara på, men min förhoppning är att mitt budskap om projektet fram.

Att därefter i tre timmar får vara delaktig i alla dessa underbara idéer om det offentliga rummet var för mig mycket givande.Det väckte både en förståelse hur svårt det kan vara med det offentliga rummet men också vad en liten förändring kan göra. Att våga visa var man står kan väcka en anstötning, men också en nyfikenhet till att vilja veta mera.

Grupp reflektion/ diskussion
Diskussionen efter redovisningen var åter för mig mycket givande. Att reflektera över pedagogens roll när det gäller det offentliga rummet gav många härliga tankar och idéer om hur man kan gå tillväga utan att väcka anstötningar. Hur kan man gå tillväga utan att hamna i klander med lagen, vilka  har tillgång till det och vilka  har rätt till att sätta gränserna.
Empatiskt samhälle, hur var det med det egentligen?

Lasse Tennander,-70 talets stora proggressiva kompositör skrev Rötter som för mig handlar om att våga söka nya vägar och äventyr.


a