Gestaltningen. Nya analyser om "den egna personen".

Jag är jag, och därför funderar jag på varför jag sitter här och försöker ändra på det.
Jag är jag därför för att jag har tillåtit mig till att bli den jag är.
Jag har själv givit mig den tillåtelsen.
Därför gör jag som jag gör.
Jag skiter i detta, och tar nya tag i DEN EGNA PERSONEN.

Bakom mina solglasögon, kan jag va´mig själv.
Allting blir så vackert genom mina solglasögon.




Jag har under de senaste dagarna  tillsammans med min grå svarta följeslagare Rolfsy, försökt bena ut vad jag egentligen vill göra med mitt projekt, och på vilket sätt jag skulle vilja genomföra det  på. En sak som jag verkligen var säker på vara att göra min mormor Eva delaktig i projektet.  Mormor  har för mig  varit en stor inspirations källa under mina uppväxt  år när det gäller det estetiska. Tillsammans med henne fick man vara den lilla person som man var. Hos henne, och självklart min underbara morfar, fanns det inga måsten. De tog sig tid till att  vara nyfikna , och  gjorde oss delaktiga i deras egna vardag fast de hade mycket att göra , bönder som de var.  Mormor som under sina unga år fick möjlighet till ett akademisk lärande i konst,  delade gärna med sig av sina kunskaper och såg alltid till att vi barn fick testa nya roliga saker de dagar vi var där. Sorgen och saknaden som min mormor under sina år bar med sig var att hon tillät sig att avsluta de möjligheter som hon fick inom konsten. Påtryckning från föräldrarna gjorde att hon slutade sin utbildning och flyttade hem, för att där stötta familjen i deras jordbruk.

 Jag har under många år, i mitt skapar rum, haft  mormors härliga trämangel stående på ett litet ekbord. Många gånger har mangeln varit på väg att kastas ut, men på något sätt har det alltid klarat sig. Nostalgi?  Skulle nog många säga,  men i mitt bakhuvud har jag alltid haft tanken att på något sätt göra både mangeln och mormor delaktig i mitt skapande och dit har jag nu kommit.



ÄNTLIGEN MORMOR, NU SKA DET HÄR SKAPAS!

PS! Följeslagaren Rolfsy, är min damsugare.

Sedan den sista handledningen på hdk, har jag haft min ide hängande över mig. Vad är identitet och på vilket sätt vill jag visa den?
Identitet för mig är något som vi alla bär med oss från det vi har gjort och upplevt, till det vi idag gör och upplever. Vi fångar upp medvetet och omedvetet olika budskap som existerar runt oss dagligen. Enligt en konstruktivistiskt syn på identitet skapas identitet kontinuerligt i både samspel och samverkan med sin omgivning.

 

Här står jag nu bland mina "spöken",

väggen speglar mig  genom livet olika faser och konflikter.

 Ansikten som för mig avspeglar hur man är och mår i olika situationer och miljöer, har för mig varit själva stommen i mitt kommande gestaltnings arbete. Alla bär vi olika ansikten/masker där vi befinner oss.  Medveten och omedvetet  både som belastning men också ibland som en befrielse.  Har i mitt skapar rum där hemma ,försökt komma fram till hur de olika ansiktsuttrycken kan ta sig ut, och har utifrån olika material försökt att framhäva detta.
Jag har också som jag tidigare nämnt, velat göra min mormor delaktig genom att använda mig av hennes mangel och där göra monotypiska bilder.  Till det har jag använt mig av kopparplåt , akryl, slow drying gel samt papper av olika slag.  Känslan att äntligen vara på gång var underbar. Tiden stack i väg och man var UPPE i sitt flow. Till och med lite för mycket kan man säga.  Efter att ha begrundat sina framsteg och misstag några gånger, börjar pessimisten komma fram. Va fasen är det jag gör? Vad händer? Är verkligen detta som jag vill med min gestaltning? Sitter min identitet i huvudet?  Nej, nej, nej!

Varför gör jag allt så dunkelt och varför känns det som att alla mina bilder/ ansikten hamnar i en avgrund av bottenlös gyttja?
Min vardag känns inte som att den överensstämmer med de avspeglingar jag har fått fram.  Jag lever i glädje och ljus dagligen och behöver ”bara” lära mig att beakta detta.  Mycket i min ryggsäck behöver jag  bearbeta för att den egen person i mig ska komma i harmoni, och det ska jag komma underfund med i gestaltandet.

Jag har min fotbollsintresserade sambo att tacka för att jag fick en mycket  lång sömnlös natt med många tillbaka reflektioner på det jag under ett  antal dagar har arbetat med, efter som han INTE kan tassa sig fram till sängen utan att väcka den käraste som sover sin behövliga sömn, efter några  frustrerande och arbetssamma dagar.
Jag kom i alla fall underfund med att en rockad på vissa delar av gestaltandet behöver göras för att jag ska känna mig tillfredsställd. Att känna en frustration och missbelåtenhet med något man gör utan att finna nya infallsvinklar, hjälper en inte till att komma vidare i sitt sökande.

Fortsättning följer..............

                                  VÅRHÄLSNING FRÅN MATISSE MED KOMPISEN MUSEN.
                                                    - ATT KRAMAS ÄR UuuuuuuuuuuNDERBART.